Alla pratar om ögonblicket när man såg sitt barn första gången. Att det var en obeskrivlig känsla. Pga av mitt tillstånd just då så har jag bara svaga minnen från slutet av förlossningen och har inte alls några direkt klara bilder i huvudet. Jag tyckte det mesta var jobbigt och tiden efteråt att läka gjorde mig fullt koncentrerad på att bli frisk och få komma hem istället för att njuta av en nyfödd bebis som desutom var min.

Och eftersom jag inte kunde resa mig upp från sängen utan stöd eller hjälp så var jag livrädd då jag var själv med honom. Att jag inte kunde göra någonting själv. Att han skulle få ligga där och skrika.

Men när jag sen började må bättre och vi hade kommit hem igen. Och jag började förstå mer att han var min... Det var en obeskrivlig känsla :) Det ögonblicket kommer jag alltid att minnas!